Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Markgrafin Friederike Louise von Brandenburg Ansbach | The Spinet | The Virgin and child with St.Anne | christ on the mount of olives | Proserpine |
Related Artists:
Philipe Mercier
Philippe Mercier (also known as Philip Mercier) (Berlin, 1689 - London, 18 July 1760) was a French painter and etcher, who lived principally and was active in England. He was born in Berlin of French extraction, the son of a Huguenot tapestry-worker. He studied painting at the Akademie der Wissenschaften of Berlin[1] and later under Antoine Pesne, who had arrived in Berlin in 1710. Later, he traveled in Italy and France before arriving in Londone"recommended by the Court at Hannover"eprobably in 1716. He married in London in 1719 and lived in Leicester Fields. He was appointed principal painter and librarian to the Prince and Princess of Wales at their independent establishment in Leicester Fields, and while he was in favor he painted various portraits of the Royalties, and no doubt many of the nobility and gentry. Of the Royal portraits, those of the Prince of Wales and of his three sisters, painted in 1728, were all engraved in mezzotint by Jean Pierre Simon, and that of the three elder children of the Prince of Wales by the John Faber Junior in 1744. This last was a typical piece of Mercier's composition, the children being made the subject of a spirited, if somewhat childish, allegory in their game of play. Prince George is represented with a firelock on his shoulder, teaching a dog his drill, while his little brother and sister are equally occupied in a scene that is aptly used to point a patriotic moral embodied in some verses subjoined to the plate
Andrei Ryabushkin
(Russian:29 October [O.S. 17 October] 1861 - 10 May [O.S. 27 April] 1904) was a Russian painter. His major works were devoted to life of ordinary Russians of the 17th century. Andrey Petrovich Ryabushkin was born in the village Stanichnaya sloboda, Borisoglebskiy uezd, Tambov gubernia in 1861. His father and brother were icon painters, and he started to help them from his early childhood. At 14 years old he became an orphan. A student of Moscow School of Painting, Sculpture and Architecture A. Kh. Preobrazhensky, who spent the summer in the village, happened to see the boyes drawings and was greatly impressed by them. He started to give him lessons and helped him to enter the Moscow School of Painting, Sculpture and Architecture. Ryabushkin was one of the youngest student of the school at all times. Ryabushkin stayed for seven years (1875-82) in the Moscow School, learning from Vasily Perov and Illarion Pryanishnikov. His first large work Peasant Wedding was bought by Pavel Tretyakov in 1880. After the death of Vasiliy Perov, Ryabushkin moved to Saint Petersburg in 1882, and entered the Imperial Academy of Arts where he learned from Pavel Chistyakov. The classes soon disappointed him, however, and he began to spend more and more time either in the library of the academy or sketching in the streets. His studies at the academy came to an end in 1892. He did not receive an award for his diploma work, Descent from the Cross, as was expected, because he did not follow the approved project. But the work was so good that the president of the academy, Grand Duke Vladimir Konstantinovich, provided Ryabushkin with a stipend for travel and studies abroad from his own means. Instead of going to Italy or Paris, Ryabushkin chose to make a tour of ancient Russian towns (Novgorod, Kiev, Moscow, Uglich, Yaroslavl). The inhabitants of them became his first models and his first critics.
Domenico Puligo
(1492-1527) was an Italian painter of the Renaissance, active in Florence. His real name was Domenico di Bartolommeo Ubaldini. He was trained by Ridolfo Ghirlandaio, but acquired a style consistent with his contemporary Andrea del Sarto. He painted a Vision of Saint Bernard altarpiece, now in Walters' Gallery in Baltimore. He was also in demand for portraits. He is featured in Giorgio Vasari's Vite or biographies of artists. He excelled as a portrait painter. He befriended Andrea del Sarto ane worked with Ridolfo Ghirlandaio. His brother, Jacone Puligo was also a Renaissance painter.