Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Portrait of the Donor Francesco Sassetti | The Greate Peece (mk25 | Landscape with Gathering of the Ashes of Phocion by his Widow | New England Scenery | Pharaoh Pardons the Butler and Ordes the Execution of the Baker |
Related Artists:
Columbano Bordalo Pinheiro
(Lisbon, 21 November 1857 - Lisbon, 6 November 1929), who is usually referred to as Columbano, was a Portuguese Realist painter. Usually considered the greatest Portuguese painter of the 19th century, he has been compared to the likes of Wilhelm Leibl and Thomas Eakins. Columbano was the son of a mediocre romantic painter, Manuel Maria Bordalo Pinheiro, and the younger brother of the great caricaturist, Rafael Bordalo Pinheiro. He became the leading painter of his generation and the master of realism in Portuguese painting, specializing in portraiture. He was disciple of his father, of the painter Miguel Ângelo Lupi and the sculptor Simões de Almeida. After attempting twice for a bursar to study abroad finally in 1881 the countess of Edla, second wife of D.Fernando would finance his study in France. There he studied the work of French naturalist, realist and impressionist painters, like Courbet, Manet and Degas without losing his distinctive style which is often gloomy and intimist. He joined the "Grupo do Leão" (The Lion's Group), a usual meeting of artists, writers and intellectuals in a Lisbon downtown restaurant called "Leão de Ouro" (The Golden Lion) in order to discuss aesthetic issues and proclaim Naturalism against the academic art of the time. The group also included Rafael Bordalo Pinheiro, Antenio da Silva Porto, Marques de Oliveira and Jose Malhoa. He painted portraits of some of the greatest names of Portuguese society and culture of his time like Jose Maria de Eça de Queiroz, Teefilo Braga, Raul Brandão and had great psychological accuracy in defining the personality of those depicted. His most famous portrait was that of the poet Antero de Quental in 1889. In this haunting work Columbano seems to have anticipated Antero's suicide. Columbano was a well known Republican, so it wasn't surprising that after the Republic proclamation, in 1910, he was invited to design the flag of the new regime and was nominated director of the National Museum of Contemporary Art, currently the Chiado Museum, in Lisbon, of which he was in charge from 1914 to 1927. The best collection of his paintings is in the Chiado Museum, in Lisbon. He's also represented in some of the finest Portuguese museums, like the National Museum Soares dos Reis, in Porto.
Edward Burne Jones
Sir Edward Coley Burne-Jones, 1st Baronet (28 August 1833 - 17 June 1898) was a British artist and designer closely associated with the later phase of the Pre-Raphaelite movement, who worked closely with William Morris on a wide range of decorative arts as a founding partner in Morris, Marshall, Faulkner, and Company. Burne-Jones was closely involved in the rejuvenation of the tradition of stained glass art in England; his stained glass works include the windows of St. Philip's Cathedral, Birmingham, Holy Trinity Church, Sloane Square, Chelsea, St Martin's Church in Brampton, St Michael's Church in Brighton, Cumbria, the church designed by Philip Webb, All Saints, Jesus Lane, Cambridge and in Christ Church, Oxford. Burne-Jones's early paintings show the heavy inspiration of Dante Gabriel Rossetti, but by the 1860s Burne-Jones was discovering his own artistic "voice". In 1877, he was persuaded to show eight oil paintings at the Grosvenor Gallery (a new rival to the Royal Academy). These included The Beguiling of Merlin. The timing was right, and he was taken up as a herald and star of the new Aesthetic Movement. In addition to painting and stained glass, Burne-Jones worked in a variety of crafts; including designing ceramic tiles, jewellery, tapestries, mosaics and book illustration, most famously designing woodcuts for the Kelmscott Press's Chaucer in 1896. Edward Coley Burne Jones (the hyphen came later) was born in Birmingham, the son of a Welshman, Edward Richard Jones, a frame-maker at Bennetts Hill, where a blue plaque commemorates the painter's childhood. His mother Elizabeth Coley Jones died within six days of his birth, and he was raised by his grieving father and the family housekeeper, Ann Sampson, an obsessively affectionate but humorless and unintellectual local girl. He attended Birmingham's King Edward VI grammar school from 1844 and the Birmingham School of Art from 1848 to 1852, before studying theology at Exeter College, Oxford. At Oxford he became a friend of William Morris as a consequence of a mutual interest in poetry. The two Exeter undergraduates, together with a small group of Jones' friends from Birmingham known as the Birmingham Set, speedily formed a very close and intimate society, which they called "The Brotherhood". The members of the Brotherhood read John Ruskin and Tennyson, visited churches, and worshipped the Middle Ages. At this time Burne-Jones discovered Thomas Malory's Le Morte d'Arthur which was to be so influential in his life. At that time neither Burne-Jones nor Morris knew Rossetti personally, but both were much influenced by his works, and met him by recruiting him as a contributor to their Oxford and Cambridge Magazine which Morris founded in 1856 to promote their ideas.[
Giulio Quaglio
(1610-1658 or after) was an Italian painter of frescoes. He was a follower of Tintoretto. He is known to have worked in Vienna, Salzburg, and Ljubljana. His son, Giulio the younger, was born in Como and established himself in the Friuli about the end of the 17th century. He is best known for frescoes at the chapel of the Monte di Piete, at Udine. He died in 1720. They are both part of a large family of artists and architects from the town of Laino, between Lake Garda and Lake Como, and which included Giuseppe Quaglio and his sons Lorenzo the younger, Simon, and Domenico; Lorenzo Quaglio the elder; and Giovanni Maria Quaglio and his son.